Är jag värd det Jag har alltid definierat mig som hockeyspelare. Det har alltid vart min tillhörighet, nånstans där jag har hört hemma. Har alltid känt mig mer hemma när jag varit i ishallar, på läger och cuper, än jag någonsin gjort hemma eller i min lägenhet. Men detta året hände något, jag kan inte säga det var en specifik dag eller ett speciellt tillfälle. Men känslan har försvunnit, jag är inte längre "hockeyspelaren". Men vad gör jag då, för tillfället känner jag inte att jag hör hemma någonstans. Inte hemma i min lägenhet, än mindre hemma hos mina föräldrar. Jag känner mig som bortkommen när jag kommer till ishallen. När jag är med fotbollslaget så känner jag mig utanför, ensam och värdelös. Trots att jag är en av de duktigaste i laget och att jag hela tiden får höra att de behöver mig. Jag kan känna glädje, men på något vid så försvinner glädjen med att jag tänker att jag inte är värd de. Jag är så pass förstörd att jag inte har förtjänad att känna glädje. I samma ögonblick så känner jag hat mot dem som förstört mig så, jag känner också besvikelse på mig själv för att jag fortfarande låter dem förstöra för mig. Allt de här gör att jag istället känner ingenting, känslorna blir så starka tillsammans att jag känner mig helt tom, helt känslokall. Men är jag värd något då, är jag värd att känna glädje. Får jag tycka att något jag gör är bra, är det okej att jag kan se på mig själv i nuläget och tycka om mig själv. Jag vet inte om jag förtjänat de, eller är det fortfarande som de säger. Att jag är värdelös, ful, helt dum i huvudet. För att jag fortfarande inte har lyckats med hockeyn, fotbollen, skolan, jobbet och det sociala livet. Det är ju det som dem fortfarande säger, det jag får höra var och varannan dag. Hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen, när jag gång på gång faller. När jag fortfarande blir nerslagen gång på gång och det är ingen som plockar upp mig. Hur ska jag kunna se på mig själv, kunna tro på mig själv. När jag fortfarande gråter mig till sömns varje natt, för de gamla minnena och de som händer idag. Hur ska jag någonsin kunna lämna det bakom mig när jag har tappat allt det som fick mig att vara levande. Det som gav just den energi som behövdes för att överleva en dag till. Nu finns inte det längre och var dag som går så blir känslan starkare, tankarna blir värre och om någon bara visste vad som pågick i mitt huvud. Ibland önskade jag bara att jag kunde avsluta det en gång för alla, bara få såra de som har sårat en själv. man säger ju alltid att man kommer ångra de chanser man inte tar, men tänk om man inte kan ångra den chans man tog. Det går inte att göra om, det går inte att gå tillbaka. Vet inte hur jag kan tänka så när jag mår så dåligt, jag vill ju bara ta bort känslan. Varför?

Försöker Det är som att något äter upp mig inifrån, något som tar sönder mig bit för bit. Jag har hållt de borta förut med att inte säga något, bara hålla käft. Vad hände denna gång, hur ska jag ta mig härifrån. Jag vill må bättre de vill jag, men på de här sättet... Vet inte, jag mår bara sämre. Alla säger att man måste se förbi, att man bara måste kämpa. Men om jag inte orkar längre då, om det inte finns nånting mer att hämta. Varför tänker jag varje dag på att ta livet av mig att avsluta allt här och nu, men jag gör inget åt de. Varför jag förstår verkligen inte varför jag inte bara går ut och avslutar det här och nu. Vad har jag att leva för, hur ska jag orka leva på de här viset. Det enda jag går upp för på dagarna är att slippa frågorna, och nu har ni 2 en massa. Jag har inget svar längre, lite som du. Du har inget att säga trots att du är där. Jag förstår inte hur du orkar lyssna på mig längre, jag får ångest varje gång efter vi har pratat. för att du en dag inte kommer orka lyssna längre, för att du varje gång tycker det är jobbigt/att jag är barnslig. Att jag borde ta tag i mig själv och mina problem. Men om jag hade kunnat hade jag ju inte hamnat där jag är idag. Förstår du inte? jag kan inte, vet inte hur jag ska kunna. Det är ju därför jag varje gång vi snackar säger att saker går framåt, trots att de inte händer någonting. Men det enda jag kan se varje dag är mig själv ståendes på en tågräls, liggandes på en väg, liggandes i vattnet, hängande i en snara, skjuten, ihjälkörd. Eller att jag skulle dö av en olycka, och jag känner bara hur det går runt runt runt i huvudet på mig. Jag vill visa att jag försöker för att det är det jag vill, men jag gör det inte. Jag kan inte göra det. För varje gång är det något som slår bakåt, nån som inte tänker på vad man säger, jag blir skadad, någon annan nära blir skadad, jag får höra dåliga saker om mig, saker som man hade blivit lite ledsen för egentligen men nu gör de att jag förstörs, faller, blir jättearg/besviken/ledsen. Och jag får total ångest.

Fel Vad gör man när det man tror på inte verkar vara verklighet längre, när de man älskar är något man hatar. När världen bara verkar vara i kras och allt man gör är fel, och inget man gör blir rätt. När du längre inte kan förklara vad du känner, för du känner inget. När inget du gör i ditt liv längre har någon mening. När alla personer runtom dig verkar ta steg framåt samtidigt som du bara står still på samma ruta dag ut och dag in. När du inte längre vill något, utan de enda du gör är att gå upp försöker ta dig levande genom dagen för att sedan gå genom en ännu värre natt, för att bara upprepa detta om och om och om igen. Det är som att drömmarna man drömmer är mer verklighet än verkligheten själv, för i drömmarna känner man något. Jag drömmer inte mardrömmar, jag vaknar till min mardröm. Jag tror inte längre på lycka, det var de jag önskade mig jämt. Om jag bara kunde få känna den känslan. Men nu, de jag skulle vilja är att få känna, att kunna njuta av något, kunna älska någon. Känna att livet faktiskt har en mening, att allt det man gör faktiskt ger nånting i andra änden. Men finns det då, finns äkta kärlek. Är det verkligen så fantastiskt som de verkar, kan man älska någon med hela sitt hjärta, vill jag dela med mig av hela mitt hjärta, skulle jag kunna göra det efter allt jag gått igenom. Kommer ens den dagen komma för mig, dagen då jag kommer känna kärlek för en annan person.

Långsamt Det är som att hon tynar bort långsamt, det är som att bitar bara försvinner. Vissa dagar som att känslor bara tar över. Men hela tiden är hon långsamt på väg bort, utan att någon märker. Utan att hon själv märker det. En dag kommer hon bara att vara borta, det är det egentligen ingen som vill. Men utan att någon märker försvinner lågan. Den där som en dag lös med full styrka, i den lilla flickans kropp. Den som nu knappt glöder, en dag slocknar den. Och slutet är där för den livliga glada flickan, och det var ingen som gjorde något åt det. Ingen försökte hålla lågan lysande. Hon fixade det oftast själv, men när så många försökt släcka den gav hon upp. Hon gav den inte mer bränsle utan lät den glöda tills den brann ut.

I mitt huvud I huvudet går tankarna runt, hur ska jag göra det. När ska det ske och vem borde jag lämna ett meddelande till. Borde inte planera sånt här. Önskar någon förstod hur allvarligt det är. Jag tänker på eget varje dag men kan inte genomföra det än. Rädslan sätter stopp, rädslan för att ge upp. Men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se någon annan utväg. Ingen kan heller hjälpa mig, det är som en ond cirkel. Ingen kan någonsin förstå det jag känner, eller egentligen hjälpa mig ur det. För jag kan varken förstå eller förklara. Men jag kan inte må så här länge till.