Försöker Det är som att något äter upp mig inifrån, något som tar sönder mig bit för bit. Jag har hållt de borta förut med att inte säga något, bara hålla käft. Vad hände denna gång, hur ska jag ta mig härifrån. Jag vill må bättre de vill jag, men på de här sättet... Vet inte, jag mår bara sämre. Alla säger att man måste se förbi, att man bara måste kämpa. Men om jag inte orkar längre då, om det inte finns nånting mer att hämta. Varför tänker jag varje dag på att ta livet av mig att avsluta allt här och nu, men jag gör inget åt de. Varför jag förstår verkligen inte varför jag inte bara går ut och avslutar det här och nu. Vad har jag att leva för, hur ska jag orka leva på de här viset. Det enda jag går upp för på dagarna är att slippa frågorna, och nu har ni 2 en massa. Jag har inget svar längre, lite som du. Du har inget att säga trots att du är där. Jag förstår inte hur du orkar lyssna på mig längre, jag får ångest varje gång efter vi har pratat. för att du en dag inte kommer orka lyssna längre, för att du varje gång tycker det är jobbigt/att jag är barnslig. Att jag borde ta tag i mig själv och mina problem. Men om jag hade kunnat hade jag ju inte hamnat där jag är idag. Förstår du inte? jag kan inte, vet inte hur jag ska kunna. Det är ju därför jag varje gång vi snackar säger att saker går framåt, trots att de inte händer någonting. Men det enda jag kan se varje dag är mig själv ståendes på en tågräls, liggandes på en väg, liggandes i vattnet, hängande i en snara, skjuten, ihjälkörd. Eller att jag skulle dö av en olycka, och jag känner bara hur det går runt runt runt i huvudet på mig. Jag vill visa att jag försöker för att det är det jag vill, men jag gör det inte. Jag kan inte göra det. För varje gång är det något som slår bakåt, nån som inte tänker på vad man säger, jag blir skadad, någon annan nära blir skadad, jag får höra dåliga saker om mig, saker som man hade blivit lite ledsen för egentligen men nu gör de att jag förstörs, faller, blir jättearg/besviken/ledsen. Och jag får total ångest.