Är jag värd det Jag har alltid definierat mig som hockeyspelare. Det har alltid vart min tillhörighet, nånstans där jag har hört hemma. Har alltid känt mig mer hemma när jag varit i ishallar, på läger och cuper, än jag någonsin gjort hemma eller i min lägenhet. Men detta året hände något, jag kan inte säga det var en specifik dag eller ett speciellt tillfälle. Men känslan har försvunnit, jag är inte längre "hockeyspelaren". Men vad gör jag då, för tillfället känner jag inte att jag hör hemma någonstans. Inte hemma i min lägenhet, än mindre hemma hos mina föräldrar. Jag känner mig som bortkommen när jag kommer till ishallen. När jag är med fotbollslaget så känner jag mig utanför, ensam och värdelös. Trots att jag är en av de duktigaste i laget och att jag hela tiden får höra att de behöver mig. Jag kan känna glädje, men på något vid så försvinner glädjen med att jag tänker att jag inte är värd de. Jag är så pass förstörd att jag inte har förtjänad att känna glädje. I samma ögonblick så känner jag hat mot dem som förstört mig så, jag känner också besvikelse på mig själv för att jag fortfarande låter dem förstöra för mig. Allt de här gör att jag istället känner ingenting, känslorna blir så starka tillsammans att jag känner mig helt tom, helt känslokall. Men är jag värd något då, är jag värd att känna glädje. Får jag tycka att något jag gör är bra, är det okej att jag kan se på mig själv i nuläget och tycka om mig själv. Jag vet inte om jag förtjänat de, eller är det fortfarande som de säger. Att jag är värdelös, ful, helt dum i huvudet. För att jag fortfarande inte har lyckats med hockeyn, fotbollen, skolan, jobbet och det sociala livet. Det är ju det som dem fortfarande säger, det jag får höra var och varannan dag. Hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen, när jag gång på gång faller. När jag fortfarande blir nerslagen gång på gång och det är ingen som plockar upp mig. Hur ska jag kunna se på mig själv, kunna tro på mig själv. När jag fortfarande gråter mig till sömns varje natt, för de gamla minnena och de som händer idag. Hur ska jag någonsin kunna lämna det bakom mig när jag har tappat allt det som fick mig att vara levande. Det som gav just den energi som behövdes för att överleva en dag till. Nu finns inte det längre och var dag som går så blir känslan starkare, tankarna blir värre och om någon bara visste vad som pågick i mitt huvud. Ibland önskade jag bara att jag kunde avsluta det en gång för alla, bara få såra de som har sårat en själv. man säger ju alltid att man kommer ångra de chanser man inte tar, men tänk om man inte kan ångra den chans man tog. Det går inte att göra om, det går inte att gå tillbaka. Vet inte hur jag kan tänka så när jag mår så dåligt, jag vill ju bara ta bort känslan. Varför?