The Peasants Svenska 2. Sanningen När jag var ungefär halvvägs till Omniá så kände jag en märklig lukt, det luktade nästan som svett... Fast lite surare. Jag hoppade av hästen för att undersöka busken det kom från så hoppade den fram tre stycken fula figurer - Orcher. Jag drog mitt svärd och lät dem attackera. Sedan så fick jag ett bra tillfälle att döda en av dem, så jag smällde till honom med knytnäven och sedan satte jag in svärdet i bröstkorgen på orchen. En av dem försökte attackera, så jag tog tag i svärdet med två händer för maximal kraft - och högg av huvudet på den stinkande orchen. Den sista orchen var förmodligen deras ledare för att inom kort hade han överrumplat mig och skulle precis sätta in svärdet i magen på mig. Men sedan hörde jag det där skriet igen och den rödbruna draken dök ner och tog orchen med sina bakben. Jag hörde en duns och marken skakade, sedan såg jag att draken hade landat ungefär 200 meter bakom mig. Han hade satt sig för att äta på orchen - men varför? Jag bad Goténü att stanna när jag långsamt smög mig på draken med svärdet i högsta hugg. När den såg mig så stirrade den mig rätt in ögonen med sina gula, skarpa ögon. Den reste sig snabbt upp och flög mot Wénndril. Jag sprang tillbaka till min häst och hoppade upp in sadeln och red mot Omniá. När jag kom fram var det mörkt ute. Nästan alla stugfönster lyste och bildade en mysig stämning i den lugna byn. När jag knackade på så öppnade Silmêria och log, hon hade gråtit. När jag kom in så såg jag Farbror Délkann sitta och röka pipa framför brasan. Han kollade mot mig och såg dyster ut, sedan sa han:"Din fader, Palêstrau... H-han är död. Han dog en ärofylld död i strid mot en... Drake." Jag kunde inte hålla borta tårarna, de rann nerför mina kinder och smakade salt i munnen.