Jag vill tro på kärlek. Jag vill tro att alla har någon där ute som väntar på en. Men tror jag på det? Nej. Kärlek till ett djur, till sina vänner eller till sin familj tror jag absolut på och det finns inget bättre än den kärleken. Men kärlek till en partner? Till sin man? Eller fru? Nej den finns inte. Den sorten av kärlek är bara en illusion, han får dig att må bra, skratta och känna dig vacker. Men hur länge brukar det vara? Det tar inte lång tid innan han glömmer dig. Innan han glömmer att se dig så som han gjorde förut. Du blir hans vardag och man får se hans alla sidor. Du kommer bli svartsjuk när han inte lägger ner så mycket tid på dig längre, även om han inte har träffat någon annan så kommer det kännas som det. Han kommer trycka bort dig när du vill gosa, vända sig om och somna med ryggen mot dig efter att ni haft sex. Han kommer sluta röra vid dig, sluta med dom där små beröringarna som är så otroligt viktiga för att vardagen ska fungera. All sådan "kärlek" tar förr eller senare slut, inget håller föralltid. Och det är det som gör så jävla ont att det inte ens är värt smärtan. Jag hoppas att min syn på kärlek någon dag kan förändras, men som det ser ut nu tror jag inte på den överhuvudtaget.