Förändringar Du, syrran? Alexander här. Lite info om allt som har hänt det senaste månaderna. Bara så att du vet allt som är på gång. Gungorna har börjat rosta, man får inte vara på lekplatsen längre. Men jag smyger dit ändå, ingen vill säga till mig längre. Jag är tydligen för 'ömtålig', jag menar, är ens seriösa? En-två månader efter att 'det där' hände så blev vi fria. Socialen tog Erik, han fick sju år för att ha 'lekt' med oss, livstid om dom inte hade tyckt synd om mig, trodde att jag inte ville honom något negativt. Emilias morsa Tanja tog in lilla Lovisa, hon förtjänar en bättre framtid. Emilia har lovat mig två saker, att aldrig låta Lovisa få veta om sitt förflutna, -du och jag inräknade- och att vara den bästa syrran hon kan. Men hon kommer aldrig bli lika bra som du, aldrig. Inget har förändrats i ditt rum, polisen lät det vara på min begäran. Yipie! Den där mörk-blåa stickade koftan jag fick av dig för ett år sedan luggen fortfarande på ditt trassliga vita sängöverkast, som om den väntar på att du ska komma och laga den upprivna fållen för fjärde gången. Din favorit parfym står kvar på ditt skrivbord, precis som vid vårat film maraton när Erik var med en 'kompis' Vi vet båda vad det betydde, vi har alltid vetat. Just det, glömde nästan något viktigt, sorry. Bara i förväg, så du inte tror något om mig, jag vill inte ha en ny familj, jag behöver bara ha dig och Lovisa. Men de jävla käringarna på socialen satte mig för adoption, under filen för barn med 'ett traumatiskt förflutet i stort behov av kärlek'. Nu när du inte är här så svär jag inte lika mycket, du sa ju alltid att jag var för liten för det, bra va? Hursomhelst, du vet Linneá en klass ovanför mig och en under dig? Hon som alltid var snäll mot mig när dom andra kallade mig namn? Hennes storebror Jack är tjugosex, han tar hand om mig. Det är faktiskt okej, vi är mer i en vän-till-vän relation än förälder-till-barn. Inga tvång om att kalla honom pappa, jag måste inte äta om jag inte vill, men han försöker ändå såklart. Jag får faktiskt komma tillbaka till vårat hus på helgerna! Schyst, eller hur! Sen du inte är här, och hela Sverige fick reda på vad som har hänt är ingenting som vanligt. Visst, jag erkänner. Livet rullar vidare, men allting är så annorlunda. De andra killarna i skolan ler åt mig då och då. En av dem i nian, Isak, anmälde sig nyligen till att vara min fadder. Han är trevlig och låter mig ha utrymme, samtidigt som han låter mig veta att han är där för mig. Det 'coola' gänget i din klass lämnar små lappar i ditt skåp varje rast. De flesta är ursäkter för allt de sa om dig, löjligt kluddade med smileys och pussar i rosa läppstift. Men högsta hönsets högra hand, Mimmi Jansson, lämnade ett kort där hon berättade om hur hon var ledsen för allt, och önskade att hon kunde bli förlåten av dig. Två dagar senare bytte hon skola utan ett ord. Pluto, grannens hund hälsar fortfarande på mig och buffar min hand med sin nos. Men hans ögon verkar alltid sorgsna och han gryr när man säger ditt namn. Jag har färgat håret, apropå ingenting. Du sa att du gillade riktigt så där Nicki Minaj blont hår, men att mitt mörkbruna hår fortfarande var vackert. Nu är mitt hår riktigt blont, lite fluffigt och med sne lugg som är lika mjuk som en kissekatts mage. Ganska skönt med en förändring. Ganska okej. Jag lever fortfarande singellivet som åttondeklassare. Lugnt och stillsamt utan att bli ifrågasatt. Människor verkar ha glömt att jag är homo, eller så vill de inte säga något i rädsla av att rektorn ska äta upp dem av ilska. Allt är tyst nu. För tyst. Det känns som om jag hela tiden är varit instängd i en cell utan luft, och bara med dig kan jag andas. Det här kommer låta smörigt och cliché, men du gillade ju alltid sånt, eller hur? Inget är rätt längre, men jag ska leva för dig. Jag vill låta dig leva vidare, så jag måste klara det. Jag älskar dig, jag älskar dig så mycket. Din föralltid, Alexander Astrild Liam Johnsson. Du är mitt då, mitt nu och min framtid.