skriva av sig. jag minns hur mycket jag sov för att slippa känna smärtan. det brann inom mig varje gång jag vakna. i flera veckor isolera jag mig själv eftersom att jag var rädd för att göra mig själv illa, fysiskt. mina tårkanaler var ständigt våta, det fanns dagar då mina ögon var sprängröda och det sved som bara dem när jag öppnade dem. jag minns hur jag kunde skrika mig till sömns eftersom att jag trodde mitt liv var över. jag minns hur jag varje dag trodde att det var min sista. jag minns hur hela min familj grät med mig. hur dem själv inte förstod att jag hade sjunkit så lågt. jag minns hur jag klunkade i mig lugnande bara för att slippa tänka och känna. folk runt omkring mig såg hur bekymrad jag var. jag ljög för mina vänner hur jag egentligen kände. vänner? jag tar tillbaka det där. jag hade redan förlorat mina riktiga vänner, men det är en annan historia. jag hade kommit till en punkt i mitt liv där jag på fullaste allvar trodde att jag höll på att bli galen. jag tvingade mig själv att gå ut och vistas bland folk, det kanske funkade i några sekunder sen försvann jag. jag fanns inte där längre. röster överallt, människor överallt, det gjorde mig rädd. jag minns inte hur det var att vara normal. jag minns bara hur det var att leva i ett rum, i tystnad och mörker. jag minns bara hur det var att vara ensam. jag intalade mig själv att allt skulle bli bra förr eller senare. det ända jag behövde göra var att förtränga saker som har hänt. förtränga tills jag inte känner någonting. jag är i god väg, men det som stör mig mest är människorna omkring mig. nu får jag ständigt höra, varför har du ingen livsglädje längre? varför känns det som att du inte är intresserad? och det irriterar mig som bara den. vet ni vilket helvete jag har fått igenom eller?! vet ni hur jobbigt jag egentligen har det?! ni har ingen aning hur det är att förlora sig själv totalt och nu försöka hitta sig själv igen, vilket är omöjligt. men jag försöker i alla fall. nu låter jag som en galning igen. vad håller jag på med. godnatt.
