Som Fjädrar Och hennes mörka hår låg lätt som fjädrar över kudden, kittlade min kind medan morgonsolen envist lyste i mina ögon. Hennes djupa andetag blåste mjuka vindar över mig, fick det att pirra i min kropp. Jag låg där rastlös och bara beundrade hennes skönhet, jag ville smeka hennes kind och smaka på hennes utsökta läppar. Jag ville tvinna de där lockarna mellan fingrarna, jag ville ha henne närmre. Jag ville hålla henne hårt tryckt mot min kropp så att jag aldrig skulle tappa bort hennes ömma kärlek. Jag låg där och helt förtvivlat bad jag till min ledstjärna om att hon skulle vakna, det var allt jag ville men även det jag fasade mest. Jag ville att hon skulle slå upp sina ögon, de enda ögonen jag kunde se nu för tiden och jag ville se hennes utsökta läppar spricka upp i det varmaste av leenden. Jag ville att de enda läpparna för mig skulle vidröra mina, jag ville känna den elektricitet som byggs upp mellan två älskande. Jag visste att det aldrig skulle hända, att jag aldrig skulle vara värdig hennes sköra hjärta. Så det tär på mig att min kärlek ligger här så nära men ändå så otroligt långt ifrån. En sorg som är större än någon annan och en saknad av någon som aldrig ens hann bli min. Jag förtrycker känslorna som påminner mig om att ditt hjärta inte slår för bara mig, utan att det slår för någon annan. Och ytterst försiktigt låter jag tillslut mina fingrar dansa över din rygg, låter dom utforska din bara hud. De små bleka hårstråna smeker mina tacksamma fingrar och hela min själ sjunger utav ren men ack en sådan falsk lycka. Och i morgonsolen som börjar gå över till ett dagsljus låter jag min hjärna spinna vidare på mina drömmar och tillslut så drar en tröstfylld sömn över mig. En sömn som låter mig och min käraste vara tillsammans och jag får smaka på de där utsökta läpparna, jag får tvinna hennes mörka lockar mellan mina grova fingrar. Hennes sköra hjärta slår nu bara för mig och jag kan äntligen andas igen.