Ensamvarg Jag känner mig så ensam numera, jag har ju en massa personer runt omkring mig men jag känner mig ändå väldigt ensam. Jag känner att jag inte litar på någon av de längre, för om ingen har hört av mig på några dagar/veckor så är det som att vi sågs igår. De bara antar att man mår bra. Jag förväntar mig egentligen ingenting av de men jag känner ändå att jag är väldigt ensam. Den känslan är bara skum,det känns inte bra men det känns inte dåligt heller. Det är en blandad känsla någonstans där emellan. Äh whatever, man kommer ju längst i livet om man gör allting ensam för vissa människor är bara ett stort hinder egentligen..

Fortsättning På "Så Charmig" Jag skrev den dikten för 6 månader sedan, utan att egentligen veta vad jag talade om.. Men IDAG kan jag bekräfta att mina instinkter stämmer och att dikten passar perfekt in på en viss person.. Jag tror jag har fallt riktigt hårt. Han var verkligen charmig. Han såg riktigt bra ut. Han talade på ett sätt som fick mig att smälta inombords. Hans envishet var nästintill älskvärt! Hela hans dryga, nonchalanta sätt att vara på var bara för bra för att va sann. Han var mycket bättre än vad jag förväntade mig. Jag hoppas verkligen att han känner desamma!

Saknar Lite Grann Jag hade en gång en vän Som vi kan kalla Hen Vår vänskap var super Kanske även duper Vi gjorde en hel del Snacka,skratta, spela Och självklart massa fel Men sen förändrades allt Hen och jag var som salt (Som hade spröds ut i vatten....)

Rädslan.. Jag är en person som lider av stress, jag klarar inte av press. Jag är nervös och rädd för att misslyckas men min rädsla leder till misslyckan ändå. Jag har många rädslor inom mig som jag nu tänker aldrig kommer att försvinna. Mitt hjärta dunkar otroligt fort och jag skakar lite granna. Jag vet vad min medicin är men jag vågar inte ta den. Jag behöver möta mina rädslor, öga mot öga! Jag har aldrig behövt någon vid min sida men alla människor behöver någon. Jag behöver hitta någon som är bra för mig och mitt ego. Som jag också kan vara bra för. Alla jag känner förstår mig inte, inte ens min mamma. Hon förstår inte hon ser bara min lilla känslokalla vägg som jag har byggt upp. Hon har aldrig tänkt på att bryta ner den. JAG är stark och jag ska klara allt, jag är motiverad men min rädsla är snäppet över.

Opuss My fucking best friend.